Även jag kan hjälpas med kognitiv beteendeterapi

I Psychlogy Today kan man läsa om prokrastrinering, något som det inte verkar finnas något bra ord för på svenska trots att fenomenet är väl känt i Sverige, som vår äldsta tecknade serie Kronblom med all önskvärd tydlighet visar. Det handlar alltså om att skjuta upp saker, till deadline helst, och att undvika att göra något alls mellan deadlinorna. Något som verkar bli enklare och enklare med all denna moderna informationsteknologi vi har tillgång till. Själv upptäckte jag artikeln efter någon timmes slösurfande som jag höll på med för att undvika att tänka på jobbet, och kommenterar den nu i samma syfte ...

Det kändes hursomhelst som att den tog mitt i prick på mig. Hur många gånger har jag inte skjutit upp en läxa eller ett projekt till just innan det måste in ... Kruxet med mitt nuvarande arbete är dock att det faktiskt inte funkar längre. Jag har inga dödslinjer som väntar. Jag ska bara producera bra och intressanta forskningsresultat så snabbt som möjligt, men allraminst få något gjort de närmsta åren. Om jag inte gör ett jota på ett år kommer min handledare bli lite besviken, men världen kommer inte gå under för det. Den enda som har makten att strukturera mitt eget arbete är jag själv. Uss uss. Då är det skönt att veta att om jag slöar för mycket finns åtminstone kognitiv beteendeterapi att tillgå.

Allmän värnplikt?

DN rapporterar idag att 45% av de 68,000 som har svarat på Pliktverkets webbformulär om mönstring vill göra lumpen. Av dessa kallas 27,000 till mönstring och 12,000 tas ut på ungefär ett års värnplikt, varefter de går vidare i livet utan att vara användbara mer. På den gamla dåliga tiden, när Sverige fruktade "Stormakt Röd" och behövde träna så många som möjligt men inte hade någon nytta av dem när de väl var färdigutbildade (så länge vi inte gick i krig), var detta säkert ett vettigt system. Nuförtiden verkar det inte lika säkert dock.

Om vi ska ha någon typ av närvaro i internationella insatser är de 12,000 vi tar ut mer än vi behöver, men på för kort tid. Internationella insatser verkar således kräva ett "spetsigare" yrkesförsvar, med legoknektar som kan skickas ut vartsomhelst och arbetar på längre kontrakt. Om utvecklingen i närregionen (Ryssland) går överraskande dåligt kan vi dock snart behöva ett regelrätt invasionsförsvar igen, med många många krigstränade skyttesoldater beredda att ta sin AK5 och gå och dö för fosterlandet. Därför verkar det dåligt att helt avskaffa värnplikten.

Dessutom innebär yrkesförsvar demokratiska problem. Principen "en man -- ett gevär -- en röst" är sund: demokrati medför rättigheter och friheter, men med frihet följer ansvar. Att lägga över ansvaret för landets försvar på legoknektar är helt enkelt inte ansvarsfullt.

Vi står alltså tillsynes inför ett val mellan två svårförenade krav. Å ena sidan vill vi ha ett kompetent försvar som vi kan skicka ut på internationella insatser och ställa till Världssamfundets förfogan. Å andra sidan vill vi ha ett demokratiskt förankrat försvar som är redo för snabba förändringar i det regionalpolitiska läget. Det synes mig dock som att en bra kompromiss finns, liknande den Officersförbundet föreslog i sin rapport Reformerad Allmän Värnplikt. Istället för att tvinga en bråkdel av alla vapenföra män skulle man kunna ha en allmän, men mycket kort, värnplikt för alla. Under några månader efter att ha sjungit om studentens lyckliga dagar tar man ut alla i årskullen till grundläggande skyttesoldatsträning. Hundratusen skyttesoldater kallas ut till två månader av grundläggande marscheringsträning och noggrann granskning. Av dessa tas några tusen som anses lämpliga ut till en längre mer specialiserad träning, liknande nuvarande värnplikten, där specialistkompetenser lärs ut och som förbereder för officerskarriären och för internationella insatser. Om jag skulle utforma ett modernt försvar för en demokrati verkar detta som en av de bästa sätten. Det kanske kostar lite pengar, men riskerna förknippade med både yrkesförsvar och invasion gör att en demokratiskt förankrad modern värnplikt gör det värt det.

Och om vi sen skär ner på flygplansbyggandet skulle det kanske till och med gå att ha råd med.

Tänder tänder

Ojoj. Att gå till tandläkaren och få lite röntgenbilder tagna av sina tänder kostar 150 daler. Att få hål lagade kostar 150 daler hålet. Och om man kanske, säg, vill ta bort fyra visdomständer kostar det cirka 500 daler per tand. Det känns lite dumt att inte ha tecknat försäkring nu ...

Å andra sidan hade det kostat minst 50 daler hålet även med försäkring, och en årsavgift för försäkringen på kanske 200. Så jag tror att i långa loppet lönar det sig nästan att gå utan försäkring utom för de år man vill ta ut fyra visdomständer. Men om man kan åka till Sverige eller Thailand och göra det där istället blir det nog billigare i alla fall.

Hursomhelst så har jag tre hål. Får börja spara.

Förkyld men åter i arbete

Det är faktiskt riktigt skönt att vara tillbaks i Austin. Mina kurser verkar roliga, forskningen går väl framåt (även om jag stött på ett oväntat litet hinder) och jag känner mig lite produktiv. Jag har ännu inte gjort allt jag borde gjort, som att prata med några matteprofessorer och så, men jag har ju faktiskt bara varit hemma i två jetlaggade och förkylda dagar. Trist ändå att Stockholmsvistelsen var så kort, även om det är skönt att jobba lite hade jag gärna haft lite längre tid i Sverige att träffa vänner, och kanske jobba därifrån. Nästa år måhända.

In other news, Craig Venter (som ledde Celera Genomics, den stora konkurrenten till Human Genome Project) har precis publicerat hela sitt genom och gjort det public domain. Så om du är nyfiken på om han har ärftliga anlag för fetma, alzheimers eller nått sånt så är det bara att gå läsa relevant del av genomet. Ganska coolt just nu men om några år har vi väl hela genomavläsningar för under tusen dollar per person och större möjligheter än någonsin för fullständigt personlig medicinsk behandling. Spännande.