Svimmning och skalv

Imorse besökte jag dr. Aung, en ung och artig burmesisk neurolog, för att få mitt anfall av fallandesot förra söndagen ordentligt diagnosticerat. Diagnosen är inte riktigt klar ännu, jag ska undergå MRI ikväll och EEG imorgon bitti, men han var ganska säker på att det inte var epilepsi, utan just en ovanligt elakartad svimning vilket ledde till ett isolerat anfall. Enligt Wikipedia så får ungefär en av tio i övrigt friska människor ett isolerat anfall någon gång under sitt liv, och de kan provoceras av till exempel sömnbrist, alkoholabstinens, slag mot huvudet, etc. Eftersom jag sov dåligt natten innan anfallet och enligt doktorn på akuten var alldeles dehydrerad synes mig detta vara en alldeles rimlig diagnos.

Så, dr. Aungs teori lyder som följer: Av någon anledning, antagligen uttorkning, så fick min arma hjärna för lite blod där jag satt i min stol på cafét. Precis som när man reser sig för fort blev jag yr av detta och kände lite andnöd och yrsel, och när det inte blev bättre så tappade jag medvetandet. Normalt när detta händer så faller man, och när kroppen då hamnar i horisontellt läge så rinner blod till hjärnan och man blir bra igen. Icke så denna gång. Eftersom jag satt i min bekväma caféfåtölj så föll mitt huvud bara bakåt och inget nytt blod nådde min hjärna. Efter en kort tids fortsatt syrebrist så började min anoxic seizure, dvs mitt av syrebrist framtvingade anfall. De snälla människorna på cafét höll då i mitt huvud så att jag inte skulle slå i det, vilket höll kvar det i i stolen så högt upp som möjligt. Hursomhelst så återfick jag efter ett tag medvetandet och verkar nu vara vid god vigör. Efter att resultaten från MRI:n och EEG:n kommit in så bör jag dock ta kontakt med en kardiolog och kolla mitt hjärta, eftersom det var lite bekymmersamt att jag svimmade sittandes. Det är mest en säkerhetsåtgärd dock, och inget att oroa sig för i onödan. Svimning är ganska vanligt hos långa och spinkiga personer, och även om jag är smäcker snarare än spinkig är det väl nära nog ...

Och trots att Texas rekommenderar att personer som haft anfall inte kör bil på sex månader tyckte dr. Aung att mitt anfall var ett sånt typexempel på engångsanfall så att om jag bara ser till att dricka vatten så borde det inte vara några problem att jag kör varthelst jag vill -- till Cindy's stora glädje eftersom hon nu inte behöver agera chaufför åt mig närhelst vi ska någonstans.