Systembiologi och vetenskapens syfte

Inom systembiologi händer det mycket just nu. De senaste tio åren har otroliga datamängder blivit tillgängliga, genom till exempel Human Genome Projects hårda slit för att sekvensera hela mänskliga genomet, och genom att nya teknologier för massavläsning av biologiska system utvecklats och blivit allmänt tillgängliga. Utvecklingen accelererar mer och mer och nu finns det flera hundra fullständigt sekvenserade organismer: mestadels bakterier men även en massa djur, svampar och växter. Jag pratade just med svenska professorn Svante Pääbo, som jobbar vid ett Max Planckinstitut i Leipzig, och han berättade att hela fem apor (människa, chimpans, orangutang, rhesusapa och neandertalare!) nu var mer eller mindre avlästa (neandertalaren av hans grupp).

En följd av detta är att folk inte riktigt vet vad man ska göra med alla dessa data. Jag är just nu på en konferens för systembiologi i Andover, New Hampshire, och har i dagarna tre lyssnat på otaliga föredrag om mängder av listiga algoritmer och metoder för att luska ut vad som döljer sig i bilder, texter och gensekvenser. Pyttsan, kan man väl tänka, sånt har ju datavetare gjort sedan urminnes tider, det kan ju inte vara så svårt. Datavetare har förvisso länge arbetat med den här typen av problem, och systembiologi är på många sätt ett fält i gränslandet mellan datavetenskap och biologi. Det svåra inom systembiologin är i många fall inte matematiken som sådan, utan att relatera matematiken och algoritmerna till biologiskt viktiga processer. Ett mönster är värdelöst för en biolog om det inte säger något om en verklig biologisk process.

Det tror jag är min viktigaste lärdom från den här konferensen hittills. Att saker som faktiskt kan bota cancer eller förklara diabetes ligger människor nära, och är riktigt viktiga att förstå. Det kan låta som en tämligen trivial observation, men som fysiker eller matematiker glömmer man lätt att forskning ibland är till för att förbättra människans lott här i världen. Inom biologin kan man faktiskt konkret se hur.

Jag skriver mer om konferensen när tankarna hunnit ordna sig något.

En europeisk politik

I DN idag skriver Göran Rosenberg en artikel om hur demokratin i EU ytterligare har försvagats av det så kallade "reformfördrag" som manglades igenom av Unionens stolta statschefer. Antingen så går EU vidare på den väg unionen har slagit in på och fortsätter minska det politiska inflytandet till förmån för opolitiska tjänstemän, eller så ger man upp hela idén om en gemensam marknad och gemensamma regler för alla unionsmedlemmar argumenterar Rosenberg. Båda alternativen bär nackdelar med sig: Det första ökar ytterligare sprickan mellan Europas politiska elit (som vill ha en gemensam maktunion) och dess folk (som inte vill att byråkraterna i Bryssel ska bestämma hur de lever sina liv), medan det andra minskar Europas konkurrenskraft, välstånd och inflytande.

Jag tror att det ligger mycket i det Rosenberg säger men det finns, tror jag, också en tredje väg: Vi kan öka det demokratiska inflytandet genom direkta val till EUs maktinstitutioner. Den mest kritiserade europeiska institutionen är, föga överraskande, den som mest saknar politisk legitimitet: Kommisionen. Varför inte minska Europaprojektets legitimitetsunderskott genom att låta Europas folk själva välja ordföranden för kommisionen? Ett Europavitt val -- en europé, en röst.

Gemensamma val, enligt principen en europé en röst, skulle ge européer möjlighet att gemensamt bestämma något som är viktigt för dem. Vi kommer aldrig få en gemensam europeisk debatt om vi inte har några direkta gemensamma europeiska angelägenheter. Istället för hypotetiserande om vad Europas folk egentligen kan mena med nej i olika folkomröstningar kunde vi välja en kommision som drev den politik vi önskade.

En europé, en röst. Ska det vara så svårt?