Take the fight to them!

I en artikel i dagens New York Times står följande att läsa om kriget i Irak:

“There are some operational parallels between the urban terrorist activity in Iraq and the urban environments in Europe and the United States,” Mr. Pluchinsky wrote. “More relevant terrorist skills are transferable from Iraq to Europe than from Afghanistan to Europe,” he went on, citing the use of safe houses, surveillance, bomb making and mortars.

Jaha ja. Så inte bara har Bushs plan för att ta makten i Irak tydligt misslyckats, det sekundära målet, att "ta striden till terroristerna" (som givetvis alla stammar från Mellanöstern) har istället för att hindra dem från att attackera Väst, som det var tänkt, givit alla de galna islamistiska extremister Bushregimen ser som sina fiender den träning och samordning de behöver för att slå annorstädes -- i Mellanöstern, i Europa eller i Amerika.

Georde W. Bush är till och med en värre president än Warren G. Harding.

Arbetsbarriären

Sitter på JP's och stirrar ut genom fönstret. Regn och rusk därute, och härinne är jag klar med dagens tidningsläsande och mejlkollande och borde således börja arbeta. Jag har hittills varit väldigt duktig med mitt arbetande -- jag jobbar på labbet och slösurfar på JP's, och aldrig mötas de tu. Denna strikta arbetsuppdelning har gjort mig väldigt produktiv de dagar jag varit inne på labbet, vilket varit nästan varje dag, men vissa dagar, idag till exempel, så känner jag bara att jag inte orkar sätta igång. Också är det ju regnigt ute; jag har inget paraply och vill inte bli blöt

Nog klagat nu. Jag får väl ta mig i kragen och knalla över till labbet helt enkelt.

Mot du jour

Floccinaucinihilipilification: "the act or habit of estimating or describing something as worthless, or making something to be worthless by deprecation".

Format av fyra olika latinska ord för ingenting. Vad man kan lära sig på Wikipedia, om man bara har tur.

Modellorganismer -- Jäst

För att underlätta jämförelser mellan olika experiment, och för att bättre fokusera mänsklighetens resurser på ett fåtal områden, så arbetar biologer oftast bara med ett litet fåtal organismer som får fungera som modell för alla andra. Dessa organismer kallas modellorganismer. De flesta har nog hört talas om labbråttor och möss, vilka nog är de två vanligaste modelldäggdjuren. Några andra vanliga organismer är E. coli, en tarmbakterie (vi bajsar ut en miljard såna varje gång vi går på toa), C. elegans, en rundmask, S. cerevisiae, vanlig jäst, och, naturligtvis, bananflugor, D. melanogaster.

I vårt labb jobbar vi mest med två av dessa: jäst och rundmask. Och det är fantastiskt hur mycket det finns att veta om dessa som jag inte hade en aning om. Jäst, en av de varelser människan först domesticerade, är en encellig varelse, men till skillnad från till exempel bakterier så är den, precis som människor, eukariot, dvs. den har en cellkärna. Detta dess nära släktskap med oss gör att den är en mycket bättre modell för många organismer än bakterier. Vidare så är hela dess genom sekvenserat och för varje av de sextusen generna i jäst så har vi en burk jäst i labbets frys som har den genen utslagen. Detta gör att det är extremt enkelt att kolla om nån viss gen har en viss funktion. Man tar bara ut den jästtypen ur frysen och ser om funktionen ändrats gentemot grundjästen, till exempel genom att titta på jästen i ett mikroskop.


Det som överraskade mig mest med jäst är dock att det finns två typer av bakjäst: Pojkjäst och flickjäst (eller a och α, som könen heter hos jäst). Oftast delar sig all typ av jäst genom mitos, dvs vanlig delning, precis som bakterier eller mänskliga celler, och skapar två nya identiska kopior (typ). Dock, när en a typ jäst känner lusten falla på sänder den ut en lukt som kallas a-faktor. α-celler känner av detta och söker upp a-cellen och båda smälter samman till en enda stor cell med dubbla uppsättningar av alla gener, en uppsättning från mamma a och en från pappa α (ni får ursäkta att jag är lite genusnormativ här, men sättet a uppträder på känns faktiskt mycket mer i linje med vad som förväntas av flickor i dagens samhälle). Eftersom diploidbarnet har redan har dubbla genuppsättningar parar den sig inte som pojk- och flickjäst gör. Den kan dela på sig genom mitos, som de flesta celler, eller, när den är stressad, så kan den dela på sig genom meios, precis den process som mänskliga ägg och spermier skapas genom, för att ge upphov till två nya a och två nya α. Dessa söker sen upp nya pojk- och flickjäster och skapar nya jästbarn, som sen splittrar sig till ännu fler pojk- och flickjäster. På så sätt kan jäst snabbt ändra hur dess avkomma ser ut när något konstigt händer, men om allt är lugnt delar den bara på sig som en simpel monokultur. Så coolt.

Húrins Barn

De första sagor som Tolkien skrev, under studenttiden i Oxford och under sina år som Reader på 20-talet i Leeds, handlar alla om Den Gamla Tiden, och beskriver viktiga delar i hans påhittade fornhistoria och mytologi för England. Där berättar Tolkien om hur Morgoth, den Mörka Fienden, stjäl Silmarillerna, de vackreste ädelstenar som någonsin har funnits, och om hur Noldor, Djupalverna, ledda av Fëanor, Silmarillernas skapare, gör uppror mot gudarna och förföljer Morgoth till Människornas värld, för att ta tillbaka dessa magiska stenar. I detta virrvarr av andar, drakar, gudar och hjältar fokuserade Tolkien på tre stora sagor och använde resten av mytologin som en klangbotten för dessa. De tre sagorna är Sagan om Beren och Lúthien, Sagan om Gondolins fall, samt Sagan om Húrins Barn.

Efter att ha avslutat Sagan om Ringen så återvände Tolkien till dessa sagor och försökte färdigställa dem för publikation. Dessvärre verkar det inte riktigt ha velat sig. Dessa sagor hade följt Tolkien hela hans liv, och jag tror inte att han riktigt kunde förmå sig att binda fast dem i pränt. När man publicerar något för allmänhetens beskådan så förlorar man det på sätt och vis, det är inte bara ens eget längre. Tolkien försökte verkligen få dem publicerbara -- han skrev en jättevacker början till Gondolins fall, som han sedan övergav. Han påbörjade säkert tio olika versioner av Beren och Lúthien; ingen av dem blev ens i närheten av färdig. Húrins Barn är närmast att vara klar, även om han aldrig riktigt färdigställde någon enda slutgiltig version. Tolkiens son, Christopher Tolkien, har dock sammanställt alla spridda anteckningar och skisser till en enda sammanhängande berättelse, som jag nu har läst.

Som man kanske kan vänta sig av ett lappverk av skisser som detta så är kvaliteten inte alltid den bästa. Ibland flyter berättelsen fram lugnt och stilla, ibland vacklar den och blir styltig och hackig. Tolkien gör sitt bästa för att låta som en isländsk saga men ibland blir det bara lite för mycket, med passivformer, bisatser och konjunktiv staplade på varandra. Bortsett från stilen så tycker jag nog att sagan som sådan är ganska bra. Hjälten, Túrin, är modig men snar till vrede, och även om han tampas med både orcher och drakar så verkar han själv vara sin värsta fiende. Varthän han än styr sin kosa så lyckas han ställa till det. Han slår yrvaken ihjäl sin bästa vän, han kommer till det gömda kungariket Nargothrond och lyckas genom sitt övermod få det att falla, han kommer till sitt hemland och gör sitt folk en björntjänst genom att starta ett uppror som är dömt att misslyckas, osv. På så sätt är han kanske den intressantaste av Tolkiens alla hjältar. Istället för de genomgoda hobbitar och alver man möter i Sagan om Ringen så finns det något grekiskt tragiskt hos Túrin. Skönt är också att läsa en lite mörkare fantasybok som inte skyggar för att låta sin tragiske hjälte dö en tragisk död, så som sig passar i en episk saga.

Jag ger The Children of Húrin tre stjärnor av fem. Om man är Tolkienfrälst måste man väl läsa den, annars är Bilbo, en Hobbits äventyr en mycket mer lättläst och njutbar introduktion till Tolkiens fantastiska fantasivärld.

Upptagna dagar

Efter mycken gråt och tandagnisslan verkar jag nu vara klar med min termin. All rättning är färdig, mina projekt är presenterade (med varierande resultat) och jag har inga deadlines hängandes över mig. Dessutom är jag mer eller mindre klar med mina läkarexaminationer. Jag har alltså både möjlighet och rätt (tycker jag) att ta en liten paus en stund och varva ner lite grand.

Inte för att det är så lätt. Jag har ju numera min forskning att leka med, och det har visat sig vara lite svårt att ignorera den även om jag tycker att jag får. Man vill ju gärna göra ett bra intryck nu i början när man är ny i labbet, och dessutom är det intressant och roligt. Och arbetsstämningen i labbet är fantastisk. Folk pratar forskning hela tiden, hjälper varandra, förklarar saker fram och tillbaks och alla är jättetrevliga.

Lite har jag tagit ledigt dock. Jag köpte The Children of Húrin, den nya boken av Tolkien, och håller på och sluka den. Den är pompös och sagaaktig, och jag kommer ihåg plotten från Silmarillion, men det är skoj att läsa den i alla fall.

Alliansen är dålig för Sverige

Alliansens partisekreterare skrev idag ett inlägg på DN Debatt, där de förklarar att de även fortsättningsvis (antagligen till DN:s stora besvikelse) kommer att finnas kvar som fyra olika partier. Det är bra, jag tror att valmöjligheterna på valdagen är bra för den svenska demokratin. Dessvärre så tror jag att alliansens blotta existens på lång sikt är dålig för demokratin i Sverige. Alliansens kommer, om den är framgångsrik, låsa upp hälften av partierna i ett högerläger vilket tvingar in den andra halvan i ett vänsterläger. Denna typ av tvåpolssystem, liknande det som finns här i U.S.A., driver allt för ofta på polarisering och förenkling av komplexa politiska frågor. Dessutom så försvårar det ansvarsutkrävande: Folk som är missnöjda med hur Reinfeldt styr landet har inget annat alternativ än att rösta på Sahlin, även om de fruktar vad vänsterpartiet skulle göra om de fick dela på regeringsmakten.

Vad kan då göras för att undvika en dylik beklagansvärd utveckling? Jag tror att två förändringar skulle göra mycket för att förbättra den svenska demokratin.

Den första är att kraftigt minska riksdagen (kanske till 150 ledamöter) och reformera hur vi väljer våra folkvalda -- gärna enligt det valsystem som Bo Rothstein föreslog på DN Debatt -- med ökat inflytande och personligt ansvar för individuella riksdagsledamöter och en viss minskning av partiinflytande som följd. Det skulle öka väljarnas inflytande över vilka som representerar dem i rikets styrning. Dessutom, om det genomförs på ett smart och modernt sätt, som genom den Enkla Överförbara Röst som Rothstein förespråkar, skulle det också undvika den typ av likriktning som det amerikanska majoritetsvalssystemet ger.

Det andra är att tydligare frikoppla regeringsansvaret från majoriteten i Riksdagen, återigen i viss mån inspirerat av den amerikanska modellen. Att gemensamt välja vem man vill ha som regeringschef är en logisk följd av ett mäktigare, mer fristående parlament, och kombinerar ett klart och tydligt regeringsansvar med de kompromisser och det långsiktiga tänkande som ett fristående parlament garanterar. Polariseringen i Amerika beror inte på att de har en direktvald president utan mestadels på att presidenten är vald genom majoritetsval i en enda röstomgång. Det amerikanska systemet har väldigt tydliga brister, men även väldigt tydliga fördelar gentemot det svenska. För att motverka den polariserande utveckling som Allians för Sverige driver kan vi både inspireras av det U.S.A. gör rätt och varnas av det de gör fel.

Diagnos: Synkope

Jag var hos dr. Aung imorse och fick höra vad han trodde om min svimning för några veckor sedan. För att fatta sig kort: Jag fick av någon anledning, antagligen vätskebrist, dåligt med syre till hjärnan vilket gjorde att jag svimmade, och sen fick ett anfall där jag skakade. Min hjärna ser fin ut på MRIn, mitt EEG är bra, det enda som återstår är att för säkerhets skull kolla upp hjärtat, vilket jag kommer att göra nästa tisdag. Och jag får köra bil, något som kändes väldigt skönt imorse när det spöregnade.