Húrins Barn

De första sagor som Tolkien skrev, under studenttiden i Oxford och under sina år som Reader på 20-talet i Leeds, handlar alla om Den Gamla Tiden, och beskriver viktiga delar i hans påhittade fornhistoria och mytologi för England. Där berättar Tolkien om hur Morgoth, den Mörka Fienden, stjäl Silmarillerna, de vackreste ädelstenar som någonsin har funnits, och om hur Noldor, Djupalverna, ledda av Fëanor, Silmarillernas skapare, gör uppror mot gudarna och förföljer Morgoth till Människornas värld, för att ta tillbaka dessa magiska stenar. I detta virrvarr av andar, drakar, gudar och hjältar fokuserade Tolkien på tre stora sagor och använde resten av mytologin som en klangbotten för dessa. De tre sagorna är Sagan om Beren och Lúthien, Sagan om Gondolins fall, samt Sagan om Húrins Barn.

Efter att ha avslutat Sagan om Ringen så återvände Tolkien till dessa sagor och försökte färdigställa dem för publikation. Dessvärre verkar det inte riktigt ha velat sig. Dessa sagor hade följt Tolkien hela hans liv, och jag tror inte att han riktigt kunde förmå sig att binda fast dem i pränt. När man publicerar något för allmänhetens beskådan så förlorar man det på sätt och vis, det är inte bara ens eget längre. Tolkien försökte verkligen få dem publicerbara -- han skrev en jättevacker början till Gondolins fall, som han sedan övergav. Han påbörjade säkert tio olika versioner av Beren och Lúthien; ingen av dem blev ens i närheten av färdig. Húrins Barn är närmast att vara klar, även om han aldrig riktigt färdigställde någon enda slutgiltig version. Tolkiens son, Christopher Tolkien, har dock sammanställt alla spridda anteckningar och skisser till en enda sammanhängande berättelse, som jag nu har läst.

Som man kanske kan vänta sig av ett lappverk av skisser som detta så är kvaliteten inte alltid den bästa. Ibland flyter berättelsen fram lugnt och stilla, ibland vacklar den och blir styltig och hackig. Tolkien gör sitt bästa för att låta som en isländsk saga men ibland blir det bara lite för mycket, med passivformer, bisatser och konjunktiv staplade på varandra. Bortsett från stilen så tycker jag nog att sagan som sådan är ganska bra. Hjälten, Túrin, är modig men snar till vrede, och även om han tampas med både orcher och drakar så verkar han själv vara sin värsta fiende. Varthän han än styr sin kosa så lyckas han ställa till det. Han slår yrvaken ihjäl sin bästa vän, han kommer till det gömda kungariket Nargothrond och lyckas genom sitt övermod få det att falla, han kommer till sitt hemland och gör sitt folk en björntjänst genom att starta ett uppror som är dömt att misslyckas, osv. På så sätt är han kanske den intressantaste av Tolkiens alla hjältar. Istället för de genomgoda hobbitar och alver man möter i Sagan om Ringen så finns det något grekiskt tragiskt hos Túrin. Skönt är också att läsa en lite mörkare fantasybok som inte skyggar för att låta sin tragiske hjälte dö en tragisk död, så som sig passar i en episk saga.

Jag ger The Children of Húrin tre stjärnor av fem. Om man är Tolkienfrälst måste man väl läsa den, annars är Bilbo, en Hobbits äventyr en mycket mer lättläst och njutbar introduktion till Tolkiens fantastiska fantasivärld.